En till en på Åland?

Förra veckan debatterades landskapets budget och då också utbildnings- och kulturavdelningens dito. Till min glädje lyftes också skolsatsningen 1 – 1 även om motiveringar och åsikter i mina ögon verkade lite märkliga. Det minsta man kan säga var att åsikterna skulle ha varit odelat positiva. Nej, istället ifrågasattes en sådan satsning från olika håll. Från ett håll med motiveringen att de ekonomiska tiderna inte tillät sådana satsningar, från annat håll att risken var för stor att eleverna bara skulle spela och chatta under lektionerna. Ytterligare en åsikt var att satsningen 1 – 1 var väldigt 90-tal!!! Den senaste kommentaren väljer jag att tolka som att personen relaterade till den satsning på 90-talet som gick ut på att datorer köptes in men där fortbildningen uteblev. Detta får naturligtvis inte upprepas idag.


Det har även kommit kommentarer från en studerande som påpekar att det ur ett miljöperspektiv inte är försvarbart med den typen av satsningar. Men erfarenheter från skolor som har gjort dessa satsningar visar att utskrifter och papperstillgången har minskat till nästan ingenting jämfört med tidigare. Det finns alltså minst två sidor av ett mynt.

Till min glädje stod vår minister upp och försvarade en eventuell satsning med motiveringar som likvärdig tillgänglighet, lättare åtkomst till information. Hon nämnde även förändringar i kommande PISA undersökningar och hur datoranvändningen kan fungera som stöd för den typen av kunskaper som kommer att krävas där. Det dök också upp en mer oövertänkt motivering som att eleverna kan använda de små datorerna som skrivmaskiner men det får man kanske ha överseende med?

Frågor kring 1 – 1 satsningen kommer att debatteras vidare i finansutskottet och vi får se vad som kommer ut ur det. Det gäller att vässa argumenten för att få till ett bra beslut. Själv ser jag, som icke-lärare, många fördelar med att elever/studerande har tillgång till en dator när de behöver en.

De flesta rapporter visar på många fördelar med en dator till varje elev, bl.a.:
– nya lärmiljöer
– mer varierande undervisningsmetoder
– ökad digital kompetens hos både pedagoger och studerande
– ökade kunskaper kring källkritik, etik och moral på nätet
– tillgänglighet för alla
– ett mer undersökande arbetssätt – ökad förståelse
– bättre studieresultat och måluppfyllelse
– större ansvarstagande
– ökad vilja och lust att lära

Det här är en del av de positiva delar som räknas upp. Frågan är om en kommun eller en skola kan neka till denna utveckling på grund av ekonomiska prioriteringar. Har vi råd att inte satsa på våra ungdomar och barn? Om beslutsfattarna lyfter blicken och tittar ut i världen så blir de säkert förvånade över vilka länder som satsar i sina skolor, allt från Venezuela och Indien i fjärran till europeiska länder som Portugal m.fl. I USA satsar man i hög grad på digitala lärobjekt och målet är att ”slänga ut läroboken” som Obama uttryckte sig.


Men politiker på alla nivåer, var står vi på Åland i denna satsning? Vad har ni för åsikter? Väger negativa effekter tyngre än de positiva?

Visst, det behövs satsningar likt de som gjordes under 90-talet men, men som sagt, misstagen får inte upprepas. Skapa förutsättningar i form av fortbildningar så att alla kan använda den teknik som underlättar skolans målsättningar och ökar elevens kompetens och ger dem bättre förutsättningar att fungera i det samhälle som finns där ute och väntar på dem. Ett steg i den riktningen kan vara ett kompetensutvecklingssystem motsvarande PIM i Sverige.

Låt inte våra åländska barn utbildas i 1800-tals miljöer av lärare med fortbildningar från 1900-talet och tro att de får en kompetens som krävs för 2000-talet!

Kom och lyssna på vad utvecklingsledarna från Umeå kommun, med flera års erfarenhet av datorer till varje elev, har att säga. Jag kommer att göra det och jag ser fram emot de diskussioner och argumentationer som förhoppningsvis uppstår.

Vad blir nästa steg? Hur ser skolutvecklingen ut i våra skolor framöver? Vilka kompetenser är viktiga för våra barn.